Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 15 september, 2013

Jag läser inte ofta ledare, särskilt inte i kvällstidningar, men den här var läsvärd. Läs Katrine Kielos här! (eller se nedan)

Hennes tankar är inte nya – jag har hört dem förut i annan tappning – men de är förpackade i lättläst form.

____________________________________________________________________________________

Idén som välte världsekonomin

I Sverige tänker vi ofta att hela den här finanskrisen inte riktigt berör oss.

För exakt fem år sedan, den 15 september 2008, försattes den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i konkurs. En finanskris som blev en efterfrågekris som blev en politisk kris.

Giftiga skulder, hyperventilerande marknader, miljoner arbetslösa och övergivna hus som snart stod och ruttnade i öknen i väntan på ägare som aldrig kom och som egentligen aldrig hade haft en chans att betala lånen.

Finanskrisen spred sig över världen och drog med sig både den amerikanska drömmen och den europeiska unionen.

Vi skulle kunna prata om subprime, kreditswappar, fondförvaltare, CDO och försäkringsbolag. Vi skulle kunna diskutera girighet: alla som gapade efter mycket, fick hela stycket och aldrig hamnade i fängelse. Men det som i grund och botten välte världsekonomin var inte någon enskild finansiell produkt, hur vansinnig den än var. Och det var inte girighet, hur okontrollerat den än tilläts dra fram.

Det var en idé. Tanken att vad som var bra för finansbranschen var bra för världen var vad som skapade krisen. 

Den nuvarande finanskapitalismen uppkom inte i en handvändning. Finanskrisen var kulmen på en lång process av avregleringar. Statens, finansbranschens och allmänhetens intressen vävdes samman med anmärkningsvärd naivitet och med anmärkningsvärt stora ansträngningar från finanslobbyns sida. Vi fick en världsekonomi som tjänade bankerna – inte banker som tjänade världsekonomin.

Det sägs att horisonten är det enklaste testet på vad ett samhälle värderar. Den som tittade upp för några hundra år sedan såg kyrkor och katedraler. Därefter blev det palats. Runt förra sekelskiftet dominerade de stora järnvägsstationerna. Världen kopplades samman i globalisering och industrialisering. I dag är det banker. De stora städernas siluetter domineras av den finansiella fantasins katedraler.

Samtidigt finns det inget riktigt skäl till att just finansbranschen ska vara den viktigaste sektorn i ekonomin. Dess funktion är att förse företag och individer med kapital och ja, det är något som måste fungera: ungefär som vatten och avlopp. Men det är en grund och en infrastruktur i ekonomin: inte dess mening, mål och dagliga bröd.

Stora länder som Storbritannien och USA frågar sig i dag, fem år efter kraschen, hur de ska bli mindre beroende av finanssektorn. Och mer beroende av något annat. Frågan är bara vad.

Den konservativa regeringen i London skryter med den senaste tidens ekonomiska återhämtning. Samtidigt har ett av fyra jobb som skapats i år varit inom mäklarbranschen. Hus-priserna i London skjuter mot höjden och folk känner sig åter rika på låtsaspengar. Det gick inte så bra sist. 

I Sverige uppfattar vi oss ligga lite vid sidan av den här utvecklingen. Vår ekonomi bygger inte på en uppblåst finanssektor på samma sätt som Storbritanniens eller USA:s. Svenska banker må ha varit stora och stygga i Baltikum, hemma har vi inte märkt av det särskilt mycket.

Larmen om de svenska hushållens ökande skulder brukar vi inte tänka på. Och trots allt har vi lärt oss en del av vår hemsnickrade finanskris i början av 1990-talet. Dessutom har vi hållit oss utanför den europeiska valutaunionen. EMU:s konstruktion byggde på idén att finansmarknaden alltid skulle vara stabil och i grund och botten är det därför unionen har varit så oförmögen att hantera den pågående krisen.

I Sverige tänker vi ofta att hela den här finanskrisen inte riktigt berör oss. Vi var klokare. Vi drogs inte med i avregleringshetsen. Vi trodde inte fullt ut på tidens marknadsfundamentalistiska dogmer.

Men vi glömmer att det fanns en annan sida av den nyliberala saken. Där länder som Storbritannien och USA gick längst i tron på oreglerade marknadskrafter inom finanssektorn gick Sverige längre än någon annan i tron på oreglerade marknadskrafter inom offentlig sektor. 

Vi är världsunika i hur vi låter privata företag göra vinster inom skolbranschen, sällsynt nitiska i hur vi har skapat låtsasmarknader inom sjukvården och sällsynt naiva över de nära kopplingarna mellan välfärdskapitalister, lobbyister och den politiska sfären.

Vi tycker i spåren av den globala finanskrisen att det är konstigt hur omvärlden inte fullt ut begrep att vad som var bra för finansbranschen inte automatiskt var bra för samhället.

Samtidigt har vi själva styrts av en idé om att vad som är bra för riskkapitalisterna automatiskt är bra för välfärden. Vi har vävt ihop statens, välfärdskapitalisternas och allmänhetens intressen. Vi har vår egen svenska variant av marknadsfundamentalism.

Fem år efter Lehman Brothers-kraschen har den internationella ekonomiska debatten vridits åt vänster. De svenska socialdemokraterna hamnar i dag ofta till höger om Financial Times ledarsida i ekonomiska frågor. Det är ett paradigmskifte.

Samtidigt har de rika bara fortsatt att bli rikare. De ekonomiska idéerna verkar med andra ord förändras, men verkligheten står kvar. Bonusarna har regnat, även på det ockuperade Wall Street.

Man skulle kunna bli deprimerad för mindre. Samtidigt var den stora lärdomen av den nyliberala tid som ledde fram till finanskrisen 2008 just att idéer spelar roll. Det var idéer som gjorde avregleringarna inte bara möjliga – utan till det enda möjliga.

Nu växer nya idéer. Och där någonstans finns hoppet om ett rimligare system och en lite bättre värld. En värld där något annat än bankernas skyskrapor definierar våra globala städers siluett mot himlen.

(Källa: Katrine Kielos krönika för aftonbladet 2013-09-15)

Annonser

Read Full Post »