Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Förlåt kära bilister som mötte mig på hemvägen häromdagen. Flera av er blev bländade och ni har helt rätt. Jag släckte inte helljuset trots att jag mötte er – jag sket i det. Det beror på att det var en alldeles särdeles skruttig bildag.

Redan kvällen innan märkte jag att ena halvljuset slutat funka, men jag hade jobbat extra länge och Biltema hade stängt innan jag hann hem. Hoppades att vi hade en extra lampa hemma men det hade vi inte.

När det skymde på hemvägen dagen därpå märkte jag att inget av halvljusen funkade längre. Ett tag gick det bra, men ju mörkare det blev, desto obehagligare blev det. Flera bilar blinkade på mig men vad skulle jag göra?

Till slut lät jag bli att blända av för det kändes som att jag inte syntes alls annars. Ännu fler bilar blinkade på mig – med rätta.

Det kändes riktigt eländigt till slut så jag svängde av på en parkeringsficka och ringde min man, som fick åka och köpa en lampa och komma och rädda mig.

Annonser

Read Full Post »

Det gick åt helvete den här gången.

Ägguttaget gav ynka fyra ägg, mindre än hälften av vad vi fick förra gången. Inget av dem blev befruktat, till skillnad mot båda föregående gångerna då typ alla utom ett blivit befruktat.

Jag landar tidvis i ett svart hål av känslor och jobbiga tankar. Dövar mig så gott jag kan genom att ta itu med olika projekt här hemma. Det finns ju alltid tråkiga saker som man skjutit på.

Read Full Post »

Vi är på släktkalas för en som fyller jämnt. En avlägsen äldre släkting är på besök i stan och har följt med. En vanligtvis rar äldre dam, fortfarande rätt så klar i huvudet.

Hon sitter vid ett annat bord, men kommer direkt fram till mig och min man när hon ätit färdigt. Först småpratar hon lite om mormor. Jag får en vag aning om vad hon kan tänkas ha hört och för in i samtalet att mormor är förvirrad och att hon hade svårt att skilja på fantasi och verklighet sist jag hälsade på henne.

Hon fortsätter ändå och kommer in på graviditeter. Jag talar klarspråk: det där är en av mormors fantasier och vi är inte gravida. Punkt.

Hon fortsätter ändå och säger rakt av att hon tycker att det är dags för oss. Hur länge har vi varit gifta nu och var vi inte tillsammans länge innan det? Jag säger nej, det är inte dags. Bestämt, någorlunda artigt och med allt större irritation. Inombords kokar jag.

Till slut går hon. Jag och min man tittar på varandra och han kramar min hand. Fy fan.

Allt detta sker inför ett antal andra människor på kalaset, vilka visserligen är inne i andra samtal men de kan ju ha hört alltihop ändå?

Jag blir så jävla arg över rätten hon tar sig att inför andra tala om för oss vad hon tycker att vi ska göra och vilka normer vi ska leva upp till. Så jävla arg och så jävla ledsen.

Jag klarade inte av att vara bitchig mot denna rara äldre rara dam som jag sällan träffar. Förståndet sa ungefär att det klarar hon inte av att ta och att det vore dumt att ställa till en scen på ett födelsedagskalas. Det är inte värt det.

Inombords brände orden som ville komma ut: Vad har du med det att göra? I din ålder borde man veta bättre än att fråga om sådant! I din ålder borde man ha empati och vett nog att veta att livet inte alltid blir som man önskar och att barn inte är någon beställningsvara!

Visserligen är empati och gränser inte den sidan släktens starka sidor om man säger så, men ändå.

Detta och det här är är två exempel på sådant som jag tvingats möta samtidigt som vi gör allt vi kan för att bli gravida, med all den oro och ångest och rädsla att det inte ska gå vägen som det medför. Fy fan.

Read Full Post »

Min kära lilla skruttiga mormor har fortfarande inte hämtat sig helt efter två omgångar på sjukhus. Troligen kommer inte förvirringen/den begynnande demensen att hävas helt heller. Nu väntar hon på plats på äldreboende.

Jag hälsade på henne häromveckan. Då var hon i någon slags fantasiland och pratade, som jag tolkar det, om saker som hon önskar skulle hända: att hon fått gott om pengar som hon kan dela med sig av till sina anhöriga, att släkten ska fortsätta hålla ihop och att jag skulle vara gravid.

Hon var så säker på sin sak att hon frågade mig när barnet skulle komma. Hon virrade lite mellan att jag skulle vara gravid eller att vi skulle adoptera, men hon visste bestämt att vi väntade barn.

Vilket vi ju inte gör. Vilket jag sa till henne. Det tog hon inte in.

Hur gör man för att övertyga en önsketänkande, smått dement älskad släkting att hennes önsketänkande inte stämmer och att det dessutom gör ont att höra?

Det går inte.

Read Full Post »

Jag har sagt det förut liksom många andra med mig (läs t ex här). Ändå säger jag det igen.

FRÅGA INTE MÄNNISKOR I ”RÄTT”ÅLDER
NÄR DE SKA SKAFFA BARN
ELLER OM DE ÄR GRAVIDA!

Det kan vara så att de faktiskt inte vill bli gravida, trots att de är ett stadgat par. Frivillig barnlöshet är inte så ovanligt som man kanske tror. DN har just nu en artikelserie om detta.

Det kan vara så att den ena vill bli gravid men inte den andra. Ingen rolig konflikt i ett förhållande och definitivt inget man på förfrågan vill ventilera med andra.

Det kan vara så att båda gärna vill bli gravida men precis har börjat försöka, och inte är beredda att prata om det ännu. Det finns inga skyldigheter att prata om sitt sexliv eller sina graviditetsförsök med andra.

Det kan vara så att båda gärna vill bli gravida men inte kan bli det, på grund av sjukdomar eller på oklara grunder. Upp till 20% av alla barnlösa barnlängtande par sägs lida av oförklarlig barnlöshet.

Det kan vara så att båda gärna vill bli gravida och dessutom har varit det, en gång eller flera, men har genomlidit missfall efter missfall. Varje missfall är en sorg att bära. Din fråga riskerar att lägga sten på bördan.

Frågor om barnalstrande, fertilitet och graviditet är privata frågor. Visst är frågan fri och alla vill inte hålla det privat – men du har ingen rätt att kräva svar. 

Det kan vara så att den där antydan till mage du ser är en helt vanlig putmage, strax-före-eller-under-mens-mage, hormonstimulering-inför-ivf-mage eller missfallsmage. Oavsett vilket kan din nyfikna kommentar eller fråga göra mer skada än nytta

Read Full Post »

Femtiotalshuset som vi trots allt inte tittade på är nu uppe i 3 500 000 kr i budgivningen och den är inte över ännu. Ja, det var fint renoverat, tomten var okej och det låg i ett bra område men det var så litet!

Det finns ett annat hus med vettig planlösning i samma område och det är dessutom billigt! Tills man tittar på bilderna och inser att man behöver göra om precis allting, för knappt något är gjort sedan sextiotalet då det byggdes.

Huset har dessutom en period varit villadagis och har golv och väggar därefter. Snacka om slitet! Eftersom helrenovering inte är vår grej tittar vi inte på det heller.

Men tänk om man hade haft ork och tid och lust… Det hade gått att göra något riktigt bra av den planlösningen. Det fanns potential!

 

Read Full Post »

131116 – Ångest i galopp

Ångesten når oanade galopperande höjder. Jag som annars har en släng av dödsångest då och då har nu drabbats av en än mer överväldigande ångest: rädslan att aldrig få bli förälder.

Det är precis som Frida Gro skriver, det är inte känslan av att det kanske inte går vägen den här gången som är värst, utan det är känslan av att det kanske aldrig kommer att gå vägen?

Efter ett storgräl med sprutande tårar häromdagen fick jag i alla fall ur min man att han faktiskt kan tänka sig att adoptera om det inte går vägen. Jag tror inte att han förstått riktigt hur lång den vägen är men jag är ändå tacksam.

För mig har det hela tiden varit en möjlighet även om jag inte är säker på om jag är beredd att göra det valet ännu. Hellre bli förälder än att inte bli förälder alls.

Read Full Post »

Older Posts »