Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barnlängtan’ Category

Jag slöläser rubriker på en kvällstidnings hemsida och upptäcker att Carolina Klüft väntar smått igen. Hennes två barn är ungefär lika gamla som mina och nu väntar hon en tredje som kommer någon gång i höst.

Åh, hon vågar? var min första tanke. För jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag pallar en graviditet till och framförallt vet jag inte om jag klarar en förlossning till.

Men ändå, ett tredje barn? Med alla mankemang det skulle innebära i form av att inte ha ett eget rum till barnet, sannolikt behöva byta till större bil pga bilbarnstolar tar så himla stor plats och att över huvud taget behöva börja om från början igen och absolut inte ha någon tid för sig själv.

Jag kände verkligen längtan. Tänk att få bli en större familj, att få bli fem i stället för fyra. Tänk vilken kärlek! Jag som börjat tänka att jag nog är ganska nöjd med att vara fyra, jag började längta.

Kanske ska vi ta den där barndiskussionen igen? Det skulle sannolikt inte gå vägen, jag vägrar göra fler ivf och jag har fyllt 40, men kanske kunde vi pröva ändå?

Annonser

Read Full Post »

Så tog jag mod till mig och ringde mödrahälsovården för att boka tid för inskrivning. Det kostar på; jag är fortfarande så rädd att det ska komma ett missfall eller redan vara en missed abortion.

Jag minns hur jäkla jobbigt det var att ringa återbud den gången jag bokat tid och vi fick missfall strax därefter. Det var som att jag skämdes för något som jag inte kunde hjälpa.

Först krånglade telefonkösystemet. Jag fick lämna mina uppgifter men fick inget besked om att jag ska bli uppringd eller när. Nåja, all teknik kan krångla.

Tio minuter senare ringde det en person som inte ens presenterade sig, utan som bara sa att hon ringer från kvinnohälsovården och undrar vad jag vill.

Jag är gravid och vill boka tid för inskrivning säger jag, och får till svar ett stressat Vi har inga tider för inskrivning!

Jag blir förvånad över svaret och är tyst. Jag får prata med min chef fortsätter hon stressat och frågar sen efter sista datum för mens och personnummer.

Jag svarar att det är en ivf, att jag är i vecka nio och att jag är beräknad i mitten av januari. Hon säger att hon får kolla med sin chef och att de ska ringa mig imorgon, d v s idag. Det har de förstås inte gjort.

Jag är alldeles för trött för att bli arg idag, men jag samlar kraft att ringa dem i morgon igen. Jag är alldeles för gammal för att ta skit av det här slaget utan att säga ifrån.

Ett gott bemötande är a och o. Det hör till att den som ringer berättar vad den heter och det är fullt möjligt att fråga i trevlig ton vad kan jag hjälpa till med?

Får en höra att den som ringer är gravid efter ivf så bör en anställd inom kvinnohälsovården ha tillräcklig erfarenhet av att ivf-processer kan vara riktigt jobbiga och att även en efterlängtad graviditet inte alltid är enkel att bära psykologiskt sett.

Om organisationen är underbemannad och har svårt att klara sitt uppdrag under sommaren så är det ett chefsproblem, inte ett problem som ska lastas patienten. Rimligtvis svarar en att vi ska ordna en tid men jag löser det inte på en gång, får jag återkomma till dig imorgon?

Sen ska en förstås ringa upp den dag en lovat att ringa. Finns det ännu inget besked så ringer en upp och säger det.

Hade det funnits ett privat mödravårdsalternativ att vända sig till så hade jag valt det alla gånger. Som patient förväntar jag mig att bli väl bemött, inte att bli betraktad som en belastning.

Jag kräver inte ett grattis till graviditeten även om det vore trevligt, men det är aldrig mitt problem som patient att verksamheten inte fixar sitt uppdrag och det ska aldrig, aldrig lastas mig.

Read Full Post »

Idag fick vi efter en lång stunds väntan till slut vårt läkarbesök. Läkaren sa ungefär grattis, embryot ser ut precis som det ska för den här tiden och här ser ni hjärtat som slår.

Min man blev jätteglad och jag? Jag blev ingenting. För trots att jag också såg den där lilla flimrande rörelsen på ultraljudet så har jag jättesvårt att tro på det. Läkaren blev nästan sur på mig.

Jag har inga gravidsymtom längre. Inga. Läkaren tyckte väl att jag skulle vara glad åt det, men nej, jag var gladare över de vaga symtom jag kände innan för då kändes det mer verkligt.

Jag frågade läkaren flera gånger hur det här gick ihop. Hen sa att det skulle kunna vara så att kroppen nu vant sig vid graviditetshormonerna och att det därför känns annorlunda, men den medicinska vetenskapen har inga svar på frågan mer än att varje graviditet är unik.

Så: här och nu är jag fortfarande gravid. Jag vet inte hur länge det varar, det kan fortfarande gå käpprätt åt helvete, men vi har passerat en milstolpe till.

Det finns fortfarande en chans att vi får en liten bebis efter årsskiftet.

Fast det där att ringa mödrahälsovården på måndag och boka tid för inskrivning – jag vet inte… Jag tror inte att jag klarar det ännu.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

En av alla milstolpar är passerad! Just nu är jag gravid och jag är glad men vågar inte ta ut någonting i förskott. En dag i taget som sagt.

Read Full Post »

Older Posts »