Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Killar jag minns’ Category

Under min Lunarstorm-period träffade jag på människor av många olika slag. En av dem var Knäppgöken. Han bodde hos sin mamma, trots att han var 30 år fyllda. Jag vet faktiskt inte varför jag fick för mig att träffa honom irl men det var nog något med att det är intressant att se om en person är densamma i verkligheten som på nätet. Det var ingen dejt, i alla fall inte för mig, utan bara en promenad i staden.

Knäppgöken är en av få killar jag mött som fått varningslamporna att börja blinka i skallen. Då menar jag inte varningslampor som i att ”den här killen är bara ute efter sex” som jag har kunnat känna när jag varit på dejt med andra, utan mer varningslampor a la rysningar och känslan av att ”det finns något stört hos den här personen”. En påtaglig men svårdefinierad känsla av att den här killen kanske man behöver akta sig för.

Han hade haft en svår uppväxt med mobbning och hade precis tagit sig bort från ett arbete som han länge vantrivts med. Vänner hade han och han älskade dans, var nog duktig i det. Han var social och pratsam och samtidigt fanns det något som var avvikande socialt; något annat än den sargade självkänsla han hade. 

Jag träffade aldrig honom igen.

Annonser

Read Full Post »

Det borde ha varit en sommarromans. Jag borde nöjt mig med det. Jag visste det egentligen, förnuftet sa det, men jag blev så förälskad att hjärtat inte ville lyssna.

Han var 1,5 år yngre än mig. Det spelade inte någon roll för mig men några i bekantskapskretsen hade svårt för det. ”Var har du din 23-åring idag” sa de när jag kom själv till förfesten. Jag var precis fyllda 25.

En lång, blond, snygg och charmig kille. Självsäker på ett plan och samtidigt så osäker att han ofta drog smålögner i stället för att tala sanning.  Å ena sidan street smart, å andra sidan oerhört naiv och lättlurad. Pratsam och social men inget läshuvud. Jag tror att det längsta läsbara han hade hemma var baksidestexten på en dvd. Hans drömmar rörde sig om att kanske bli lastbilschaufför i stället för att arbeta på lager. Jag tror varken att hans rygg eller hans sociala sida hade klarat det ensamma och ibland enformiga livet ute på vägarna.

Vi var ett snyggt par. Vi hade roligt ihop, älskade musik båda två och sexet var hett. Men sommaren gick mot sitt slut. Vi förlängde den med en restresa till Grekland men det hjälpte inte. Förnuftet talade sitt tydliga språk: det här kommer inte att hålla. Han ville nog göra slut tidigare men klarade inte av att säga det. Till slut tvingade jag honom att erkänna vad han ville. Jag blev jätteledsen och som vanligt tog det lång tid att återhämta sig. Hjärtat följer inte förnuftets lagar.

Read Full Post »

Det var en period i mitt liv då jag av någon anledning tyckte att långa, blonda killar var det snyggaste som fanns. Träffade på en sådan via nätet, åter via Lunarstorm. Vi mailade en del och träffades så småningom. Det blev en dejt enligt alla konstens regler; god pastamiddag på restaurang och sen en sväng på en trendig bar i närheten. Roligt snack, inte alls farligt krystat och totalt sett väldigt trevligt – förutom att det mest spännande som hände på hela kvällen var att våra knän möttes en gång.

Han var både snygg och trevlig och jag försökte flörta men det hände just ingenting. Jag tror att han ännu inte riktigt hade kommit över sin förra flickvän fastän det gått nästan ett år sedan de gjort slut. Han pratade inte mycket om henne, men min gissning är att hon var hans första riktigt stora kärlek. Förutom att han nog saknade henne var han rätt nöjd med livet. Han hade en inte helt vanlig hobby som tog honom runt världen och som dessutom gav honom extrapengar, och förhoppningen var att någon gång bli klar med högskoleutbildningen.

Jag försökte få med honom på bio också, sen lade jag ner det. Fick så småningom ett övertrevligt men surt mail från honom efter att jag slutat höra av mig. En av de få gånger jag faktiskt klarat att rycka på axlarna och gå vidare utan att grotta ner mig för mycket i varför det blev som det blev.

Read Full Post »

Mr Cheek var en av de första jag lärde känna via Lunarstorm, den tidens främsta community. Det var en spännande tid med många nya bekantskaper. Han var också den som introducerade mig i chattandets konst på msn, vilket jag fortfarande är tacksam för. Det gjorde mitt liv roligare vid en tid då mycket var jobbigt.

Mr Cheek var speciell. Han såg väldigt bra ut men var oerhört ensam; umgicks mest med familjen och verkade inte ha några vänner kvar. Det kändes som om han levde sitt liv mest över nätet. Han hade inte riktigt kommit över att tjejen han var tillsammans med under gymnasietiden hade gjort slut med honom, men ville ändå gå vidare.

Han tjatade och tjatade och till slut träffades vi irl. Vi gick en promenad och sen gick vi hem till honom. Hans lockbete var att han fixat musik med mitt favoritband åt mig men glömt den hemma. Jag var inte så intresserad av musiken men var nyfiken på hur han bodde. Det visade sig vara en urmysig liten tvåa i ett gemytligt område.

Jag har för mig att vi träffades en eller två gånger till och såg på film. Han försökte få något att hända mellan oss genom att på ett klumpigt och osofistikerat sätt placera mig på hans säng och ta fram en gitarr och börja spela. Jag blev varken imponerad eller förälskad, även om en del av mig hade velat bli det.

Det blev med tiden tydligt för mig att han inte mådde riktigt bra och att han inte riktigt klarade av att ta hand om sig själv. Det kunde gå dagar utan att han åt något mer än mackor. Han hade jobb, ett vikariat, men orkade inte hantera svårigheterna det medförde. Internet var räddningen för honom.

Mr Cheek blev jättesur när det gick upp för honom att jag inte var mer intresserad av honom, fastän jag tidigt talat om för honom att jag enbart var ute efter att lära känna vänner. Jag hade inte kommit över mitt ex eller det fula slutet på den relationen. Han skällde ut mig och talade om att han minsann träffat en tjej som inte alls var lika svårflörtad som jag. De flyttade så småningom ihop i hennes hemstad, och lever förhoppningsvis än idag ett gott liv med hund och kanske även barn vid det här laget.

Read Full Post »

När jag bodde i studentrum i Göteborg delade jag ett tag kök med tre pakistanier. De hade trängt ihop sig i ett rum på 19 kvadrat, vilket förstås inte var tillåtet. Om vi hade tänkt på det tidigare så hade nog någon läckt till bostadsbolaget, men det är vanligt med mer än en boende i studentrummen under kortare perioder i väntan på egen bostad. Vi trodde nog att det var så det var för dem.

Det blev förstås en rejäl kulturkrock. Ingen av de pakistanska killarna var särskilt gammal men de var barn av sin kultur med allt vad det innebär. Kvinnosynen var inte att leka med. De lånade studentföreningens video i flera veckor och när en representant för föreningen knackade på för att hämta tillbaka den fick han en inblick i vad den användes till. Tydligen hyrde pakistanierna ofta ”vuxenfilm” nere på Andra långgatan.

Det tog lite tid innan de började laga mat själva, och när de väl gjorde det var rangordningendem emellan tydlig. Det var den yngste killens jobb oavsett om han kunde det eller ej. Jag glömmer aldrig första gången de kokte höns (kalkon?). De stoppade ner fågeln hel i en jättestor gryta tillsammans med hela lökar. Det såg riktigt äckligt ut när de lyfte upp fågeln ur den gråa sörjan för att kolla om den var färdig.

En jul när samtliga andra studenter som delade kök var bortresta tog det gemensamma diskmedlet slut. Under diskbänken stod även tändvätska, en kvarglömd rest från vårens grillning. Den använde de som diskmedel tills en av oss andra kom tillbaka och fick se detta. Jag undrar hur de mådde av det – och hur sjutton man kan komma på idén att använda något som luktar så illa till att diska i.

Read Full Post »

Har tänkt skriva det här länge nu. This one’s for you, Kattis (och det kommer mer senare).

Mitt första minne av Nakenfisen är bara så typiskt honom. Det var första helgen för honom i studentkorridoren. Han hade precis flyttat in och kanske hade jag sagt hej och presenterat mig, jag minns inte riktigt. Vi hade i alla fall inte pratat mer än så. Händelsen jag beskriver ägde rum natten mellan lördagen och söndagen, strax innan 04. En kompis till mig hälsade på och vi hade varit ute en sväng, på Trädgårn tror jag. Jag gick upp till det gemensamma köket för att bre en macka och hämta dricksglas till oss. Plötsligt känner jag att någon står och tittar på mig bakom mig. Jag vänder mig om. Dörren står på glänt och i springan ser jag inte mer än ett par ögon och en blond hårslinga. Innan jag hinner känna mer än ett sting av obehag säger en okänd röst ”Hej L” och undrar om jag skulle kunna tänka mig att ställa mig i ett hörn och blunda en minut. Jag ser nog väldigt förvånad ut för han fortsätter ”Det är nämligen så att jag är naken och jag skulle gärna vilja komma in och ta ett par saker i kylen”. Vid det här laget är jag väldigt full i skratt men säger ok och vänder mig om. Han smiter in och rumsterar om, sen försvinner hans vita rumpa snabbt i mörkret igen. Jag går ner till min lägenhet och exploderar av skratt när jag berättar incidenten för kompisen.

Read Full Post »

Plötsligt var han bara där, på Willys, vid frukten. Knallblåa ögon, lagom busigt rött hår. Längre än jag mindes honom och definitivt snyggare. Våra blickar möttes. Det tog några sekunder innan jag kunde placera honom, men det var inget snack om saken, det var han.

Jag var förälskad i honom ett tag i nian, sådär på avstånd som jag ofta blev. Han hade varit utomlands ett år eller så men kom sedan tillbaka till skolan sista året. Han var inte särskilt snygg då, körde hiphopstilen men inte på det snygga sättet. Min förälskelse kom minst lika mycket (om inte mer?) ur hans brinnande intresse för musik som ur hans ögon.

Hans mål var att bli en av de dj:s som var med och bestämde i Swedish Dance Chart. Undrar hur det blev med det och hur hans liv ser ut. Vem är han nu? Han försvann ur bekantskapskretsen i övergången till gymnasiet tror jag, eller om han kanske gick första ring och sen hamnade någon annanstans. Kände han igen mig? Minns han vem jag är? Vad tänkte han? Fastän jag är lycklig sambo så var en av mina första tankar ”vilken snygging han har blivit”…

Read Full Post »

Older Posts »