Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Relationer’ Category

Hanna skriver ett inlägg om vad ens inre 50-, 60- eller 25-åring skulle säga till en om de kunde. Jag gillar det sättet att reflektera så nu släpper jag loss mina inre jag.

Min inre 25-åring har precis avslutat en lång universitetsutbildning och läser några extra kurser samtidigt som hon söker jobb. Hon funderar över hur livet ska bli och om hon kommer få det där första jobbet någon gång. Hon undrar var hon kommer att hamna och om hon kommer att träffa någon bra kille och få bli sambo och sådär.

Hon blir lättad över att få höra om man och två barn, hus och jobb och semestrar. Inte helt nöjd över att jag åter bor i uppväxtstaden och lite undrande till att barnen är så små, för även om hon har tänkt tanken att det inte alltid är lätt att bli gravid så tror hon att det är ganska okomplicerat.

Hon blir också lättad över att höra att hon tänker ”rätt”; det är ett bra läge att flytta från Göteborg eftersom det inte är så mycket som håller henne kvar där och hon kommer att få en för tiden bra ingångslön genom att ta en tjänst i en mindre ort.

Min inre 50-åring tycker att det räcker med två barn, det är så skönt med mer egentid nu när barnen är större. Jobba deltid är också ett bra val; tiden med barnen är viktig och det gäller att passa på medan de fortfarande vill göra saker med en. Ska jag jobba heltid igen så tycker hon att jag ska byta jobb och sluta pendla, det underlättar så mycket. Motion är viktigt för orken och hälsan, glöm inte det!

Min inre 60-åring däremot säger att jag inte ska tveka när det gäller drömmen om ett tredje barn; det är bara att köra på och se om det går vägen. Ja, det innebär att starta om en gång till och det blir lite jox med att fixa till huset så att vi alla har varsitt rum men det innebär så mycket glädje och kärlek att det är värt det.

Hon säger också att det är bra att behålla mitt nuvarande jobb ett tag, komma igenom grupprocessen och upptäcka att det kan vara riktigt roligt att jobba i en fungerande arbetsgrupp. Samtidigt ska jag inte vara rädd att gå vidare och släppa taget, särskilt inte när jag är klar med specialistutbildningen. Nya utmaningar väntar!

Hon påminner också om att jag inte ska inte oroa mig så mycket; det kommer fler möjligheter att knyta vänskapsband, bara en vågar och är öppen för det. Alla har inte barndomskamrater med sig hela livet, många hittar nya vänner i andra skeden i livet. Även en ny vänskapsrelation kan vara djup och ge känslan av att en känt varandra länge.

Annonser

Read Full Post »

Minns ni det där när jag tog mod till mig och stämde träff med en vän som jag inte träffat på länge? Vi träffades en söndag i somras och pratade bort två timmar och jag var alldeles uppfylld och påfylld och väldigt glad efteråt.

Därefter kom livet och jobbstart och inskolning emellan, men just när jag ett par dagar tänkt att jag måste höra av mig till henne igen så hörde hon av sig. Det visade sig att hon tyckt att det var lika trevligt så vi stämde träff igen.

Idag åt vi söndagsfrukost tillsammans på fik och pratade bort två timmar till. Det blev ett lika öppenhjärtigt, intensivt och givande snack den här gången. Det härliga med denna människan är att vi klickar och kan prata på metanivå om samtalet utan att det blir konstigt alls, så vi konstaterade att vi båda tycker att det blir intensivt men väldigt påfyllande.

Så vi ska fortsätta ses och kanske fortsätter det vara två månader mellan gångerna men det gör inget för wow vad det ger mycket!

Read Full Post »

Häromdagen gick en släktings mamma bort. Hon var inte gammal, strax över 65, men sjuk sen länge och hade råkat ut för en olycka nyligen. Dödsfallet var inte väntat men inte heller oväntat.

Släktingen sörjer förstås. Hen är nu föräldralös vilket är en märklig position i livet när en är i tidiga fyrtioårsåldern. Det vore fint om ens föräldrar hann bli mer än pensionärer innan de går bort?

Jag som inte träffat mamman så många gånger men som ändå sett hur det gått snabbt utför de senaste åren tänker att det kanske var skönt att hon fick gå nu. Att hon fick slippa fler sjukdomar och följdverkningar som begränsar tillvaron och i stället fick ro och frid från smärtorna.

Jag förstår att släktingen inte ser det så. Men när livsrummet krymper alltmer och vardagen blir en strid mot smärtor och krämpor så finns det allt mindre värdighet och kanske också allt mindre livskvalitet kvar. Risken finns att det kommer en dag då livet inte längre känns värt det.

Jag kan fortfarande tänka så om min älskade lilla mormor. Jag önskar att hon hade fått gå tidigare, för den sista tiden, kanske till och med det sista året, fanns inte mycket livskvalitet och livsglädje kvar.

Fy för döden, den är ett jävla påfund och jag värjer mig mot tanken, men nog kan den också vara en befriare.

Read Full Post »

Jag som kan vara lite för försiktig i kontakten ibland och hamna i någon slags fälla av att jag inte vill vara till besvär samlade lite mod och hörde av mig till en vän som tidigare var med i bokcirkeln men som hoppade av för flera år sedan.

Vi har fikat ett par gånger efter det, senast för 2-3 år sedan, och det har gett så mycket varje gång. Hon är en helt annan person än vad jag är och gör helt andra saker. Det är så roligt att prata med och inspireras av henne!

Och jag fick svar med vändande mail, hon ville gärna ses men helst en kväll eller helg för just nu är hon föräldraledig med två barn. Jag blev så himla glad för hennes skull! Vi som båda har haft svårt att få de barn vi önskar har nu två barn var?!

Det ska bli så himla roligt att ses och höra mer och prata böcker och barn och livet i stort!

Read Full Post »

Nu har jag ett par gånger fått kommentar av krångliga kollegan, ungefär att det inte gör något att jag inte har tur med lotter för jag har ju tur i kärlek.

För det första är det en ganska konstig kommentar, som bottnar i viss avundsjuka för vi är jämngamla men hen är singel utan barn. Samtidigt är den väl menad, som alltid.

För det andra så är det bara ett tramsigt talesätt. Livet funkar ju inte så; en har inte antingen tur med det ena eller det andra. Det går att ha tur i båda delar eller tur i inget alls.

För det tredje så får jag varje gång bita mig i tungan för visst, det kanske var tur eller slumpen som gjorde att jag en gång träffade min man, men det är då rakt inte tur som gör att vi fortfarande är tillsammans och älskar varandra. Det är hårt arbete rakt av.

Vi har inte en perfekt relation på något sätt och småbarnsföräldralivet är inte vår bästa tid som par, så att säga. Men vi älskar varandra, vi är ofta ett bra team och framförallt så vill vi fortsätta tillsammans. Så vi jobbar på det.

Read Full Post »

Två dagar in i heltidsarbete och jag är redan helt slut. Sannolikt också lite pms:ig för jag är låg, lite nere och skör, och skulle kunna ta illa vid mig för minsta lilla.

En sån här dag drar jag mig också innanför mitt skal snarare än bjuder på mig själv socialt. Det märktes på förskolans grillkväll då jag inte minglade någonting. Visst, jag sprang efter sextonmåningen halva tiden, det gör det svårare att mingla.

Jag har också närmre till oro. Jag ser inte mig själv som en särskilt ångestfylld person; det är mycket jag inte nojar över som andra nojar över, men jag har en tendens att måla upp katastrofscenarion när jag är nere.

Som när jag ser hur 4½-åringen leker jättebra med ena kompisen men inte lika bra med andra kompisen, som säger nej när hon vill leka. Då kan hon inte hantera sin besvikelse utan drar kompisen i håret.

Vi pratar om det igen när vi är hemma. Andemeningen är att en ska vara snäll mot sina kompisar så att de vill fortsätta leka med en och det förstår hon ju, det är inte det. Men hon är bara 4½ år gammal och inte jättebra på att reglera negativa känslor ännu och förstår inte konsekvenser fullt ut.

Det gör däremot jag och jag oroar mig för henne. Jag vill så himla gärna att hon ska vara en bra vän och få bra, riktiga vänner som följer henne genom livet. Jag vill hjälpa henne så mycket jag bara kan; förklara livet så gott jag kan, stötta och trösta vid motgångar och glädjas vid framgångar. Vara allt det där som jag tänker mig att en bra mamma är.

En sån här dag har jag också svårt att komma ihåg att jag har bra vänner och att fler än jag tror faktiskt bryr sig om mig. När jag egentligen skulle behöva ringa en vän och säga att jag behöver en kram och lite omtanke och småprat så låter jag bli, övertygad om att jag skulle störa om jag hör av mig.

Usch, vissa dagar är det inte lätt att vara sig själv.

Read Full Post »

Hört i veckan då jag träffade en före detta arbetskamrat: men du, träffar du den där X någon gång, hen som var så himla mysig? Hur gammal är hens barn nu?

Jag svarade tillbaka trevligt att jovisst gör jag det och hon är snart 2½. Sen bytte hon samtalsämne och strax därefter vände hon sig till någon annan.

Det brände till inombords. Jag svarar gärna på frågor om X men kände hur vore det om du frågade om mig och mina barn i stället? Det är trots allt mig du fikar bredvid?

Samtidigt: hon är rar men jag känner ju henne. Hon pratar mest om sig själv och de sina, tar plats på andras bekostnad (apropå störiga listan häromdagen…) och jag saknar faktiskt inte henne som arbetskamrat. Varför orka bry sig?

Read Full Post »

Older Posts »