Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Relationer’ Category

Jag som kan vara lite för försiktig i kontakten ibland och hamna i någon slags fälla av att jag inte vill vara till besvär samlade lite mod och hörde av mig till en vän som tidigare var med i bokcirkeln men som hoppade av för flera år sedan.

Vi har fikat ett par gånger efter det, senast för 2-3 år sedan, och det har gett så mycket varje gång. Hon är en helt annan person än vad jag är och gör helt andra saker. Det är så roligt att prata med och inspireras av henne!

Och jag fick svar med vändande mail, hon ville gärna ses men helst en kväll eller helg för just nu är hon föräldraledig med två barn. Jag blev så himla glad för hennes skull! Vi som båda har haft svårt att få de barn vi önskar har nu två barn var?!

Det ska bli så himla roligt att ses och höra mer och prata böcker och barn och livet i stort!

Annonser

Read Full Post »

Nu har jag ett par gånger fått kommentar av krångliga kollegan, ungefär att det inte gör något att jag inte har tur med lotter för jag har ju tur i kärlek.

För det första är det en ganska konstig kommentar, som bottnar i viss avundsjuka för vi är jämngamla men hen är singel utan barn. Samtidigt är den väl menad, som alltid.

För det andra så är det bara ett tramsigt talesätt. Livet funkar ju inte så; en har inte antingen tur med det ena eller det andra. Det går att ha tur i båda delar eller tur i inget alls.

För det tredje så får jag varje gång bita mig i tungan för visst, det kanske var tur eller slumpen som gjorde att jag en gång träffade min man, men det är då rakt inte tur som gör att vi fortfarande är tillsammans och älskar varandra. Det är hårt arbete rakt av.

Vi har inte en perfekt relation på något sätt och småbarnsföräldralivet är inte vår bästa tid som par, så att säga. Men vi älskar varandra, vi är ofta ett bra team och framförallt så vill vi fortsätta tillsammans. Så vi jobbar på det.

Read Full Post »

Två dagar in i heltidsarbete och jag är redan helt slut. Sannolikt också lite pms:ig för jag är låg, lite nere och skör, och skulle kunna ta illa vid mig för minsta lilla.

En sån här dag drar jag mig också innanför mitt skal snarare än bjuder på mig själv socialt. Det märktes på förskolans grillkväll då jag inte minglade någonting. Visst, jag sprang efter sextonmåningen halva tiden, det gör det svårare att mingla.

Jag har också närmre till oro. Jag ser inte mig själv som en särskilt ångestfylld person; det är mycket jag inte nojar över som andra nojar över, men jag har en tendens att måla upp katastrofscenarion när jag är nere.

Som när jag ser hur 4½-åringen leker jättebra med ena kompisen men inte lika bra med andra kompisen, som säger nej när hon vill leka. Då kan hon inte hantera sin besvikelse utan drar kompisen i håret.

Vi pratar om det igen när vi är hemma. Andemeningen är att en ska vara snäll mot sina kompisar så att de vill fortsätta leka med en och det förstår hon ju, det är inte det. Men hon är bara 4½ år gammal och inte jättebra på att reglera negativa känslor ännu och förstår inte konsekvenser fullt ut.

Det gör däremot jag och jag oroar mig för henne. Jag vill så himla gärna att hon ska vara en bra vän och få bra, riktiga vänner som följer henne genom livet. Jag vill hjälpa henne så mycket jag bara kan; förklara livet så gott jag kan, stötta och trösta vid motgångar och glädjas vid framgångar. Vara allt det där som jag tänker mig att en bra mamma är.

En sån här dag har jag också svårt att komma ihåg att jag har bra vänner och att fler än jag tror faktiskt bryr sig om mig. När jag egentligen skulle behöva ringa en vän och säga att jag behöver en kram och lite omtanke och småprat så låter jag bli, övertygad om att jag skulle störa om jag hör av mig.

Usch, vissa dagar är det inte lätt att vara sig själv.

Read Full Post »

Hört i veckan då jag träffade en före detta arbetskamrat: men du, träffar du den där X någon gång, hen som var så himla mysig? Hur gammal är hens barn nu?

Jag svarade tillbaka trevligt att jovisst gör jag det och hon är snart 2½. Sen bytte hon samtalsämne och strax därefter vände hon sig till någon annan.

Det brände till inombords. Jag svarar gärna på frågor om X men kände hur vore det om du frågade om mig och mina barn i stället? Det är trots allt mig du fikar bredvid?

Samtidigt: hon är rar men jag känner ju henne. Hon pratar mest om sig själv och de sina, tar plats på andras bekostnad (apropå störiga listan häromdagen…) och jag saknar faktiskt inte henne som arbetskamrat. Varför orka bry sig?

Read Full Post »

Läser Marias härliga beskrivning av resa med tjejgänget till New York, och jag som aldrig har längtat till New York känner: åh! det där vill jag också göra någon gång!

Fast där jag är i livet har jag inget självklart tjejgäng att resa med, och kanske inte heller tid eller pengar just nu, men åh vad jag skulle vilja!

Jag älskar researchandet inför en resa. Inte detaljplanera, men just att få leta upp platser som verkar roliga att besöka eller ställen med god mat. Hitta guldkorn redan innan resan och känna glädjen i att se fram emot något.

Älskar inte lika mycket att vara familjens reseledare och den i familjen som huvudsakligen letar upp sådant. Det skulle passa mig mycket bättre att vara den som letar upp hälften och så kommer en eller två till och letar upp annat som de vill se, så att det blir en mix av sånt jag vill och sådant jag inte hade valt själv eller inte visste att jag ville.

Åh, resor! Den stimulansen saknar jag.

Read Full Post »

Min man försöker pigga upp sin trötta, lätt vresiga fru genom att massera mina axlar och påminna om att jag snart är långledig över påsk. Massagen går hem men inte påminnelsen.

Jag fräser ifrån:  jag vill inte tänka på det ännu, har en hel lång arbetsdag kvar och jag ska jobba häcken av mig imorgon också.

Det är inte en dans på rosor att vara gift med mig, nej. Men jag har fina sidor också, när jag inte är trött och vresig.

Read Full Post »

Träffade en före detta kollega för vårlunch och det var ett rent nöje! Jag konstaterade för mig själv när jag var på väg därifrån att detta kan inte kallas annat än sann vänskap.

Det var ett och ett halvt år sen vi sågs senast och ändå började vi där vi är och hittade rätt direkt. Hen klämde snabbt ur sig den ärliga frågan om det inte är jobbigt med två barn (hen har ett och partnern vill ha fler) och jag kunde lika ärligt svara ja och nej; det var jättejobbigt i början och nu är det mest roligt även om det är mycket jobb.

Så vi pratade småbarnslivets begränsningar med sömnbrist, lekplatsjakt och ständiga avbrott. Arbetslivets för- och nackdelar, hur en vågar språnget till ett nytt jobb när en faktiskt inte vet om det är bra och balansen mellan arbetsliv och hemmaliv.

Vi avrundade med boktips och än en gång blev jag uppmanad att läsa Knausgård som jag skytt hittills. Jag kanske ska ge honom en chans? Själv fick jag chansen att hylla Elena Ferrante och bokfröjden i att få högläsa kapitelböcker och inte bara bilderböcker.

Read Full Post »

Older Posts »