Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Studier’ Category

PärmarEtnologikursen är över. Sista hemtentan är inlämnad och nu väntar jag på besked från de kursansvariga. Pärmen är betydligt lättare efter utrensning av ett antal artiklar som inte gav så värst mycket. Gött!

Nu funderar jag på vad som ska få bli nästa månadsprojekt. Jag har flera alternativ på min mentala att göra-lista som alla skulle funka väldigt bra. Frågan är vilket jag ska prioritera.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

040219 – Hmm…

Okej, det är en kurs i sexologi jag läser, men vissa delar… tja… läs själva. Det här kommer ur ett stycke om anala penetreringsskador.

”Sexuellt relaterade anorektala skador kan härröra från olika sorters stimulering och penetration med t ex penis, fingrar eller hela handen (fisting) samt olika sorters sexuella hjälpmedel av kommersiellt tillgänglig eller hemmagjord art. Särskilt tillverkade för ändamålet är analpluggar, dildos eller vibratorer, men även föremål som flaskor, kvastskaft, stearinljus, glödlampor och grönsaker kommer till användning.”

Människans uppfinningsrikedom… *skakar på huvudet*

Read Full Post »

040207 – Trött

Jättetrött, ont i axlar och nacke, ögonen är på väg att falla ihop. Efter enbart en dag framför datorn… Hur ska det här sluta? Jag behöver sitta här mer eller mindre konstant i ungefär fem dagar till?!?

Det går framåt, fortfarande, men det är så lätt att fastna i småpill i stället för att göra grovjobbet. Steg ett är ju egentligen att se till så att det finns kladdtexter på allting. Ändra i texter kan jag göra sedan, beroende på hur mycket tid jag har kvar till det då.

Jag vet inte om det blir bra. Vill helst vara noggrann men känner ju att jag måste släppa på det där. Antingen får jag vara perfektionist eller så blir jag klar med uppsatsen i tid. Svårt val…

Annars… Får jag må dåligt fortfarande? För jag är fortfarande skärrad och mer lättskrämd än vanligt. Och jag tror fortfarande inte att allt sjunkit in riktigt. Skulle behöva prata lite mer om det som hänt. Det märker jag varje gång någon frågar. Så många känslor som bubblar upp… så nära till tårar.

Singelskapet är i sig inte dumt. Jag vill fortfarande helst vara ensam. Men i stunder som denna saknar jag verkligen att ha pojkvän. Jag hade behövt en trygg famn att gråta ut i. Som det är nu får jag svälja tårarna alltför många gånger. Man kan trösta sig själv men ibland behövs det en annan. Någon som kramar om en och bara finns där.

Read Full Post »

040203 – INBROTT

Igår mitt på dagen, medan jag var uppe i köket och åt lunch, hade jag inbrott på mitt rum. Jag blev av med det mesta i värdesaksväg samt med ett antal minnen.

Nästan alla cd-skivor (tjuvarna ville inte ha de hembrända), datorn med alla filer och program, min älskade systemkamera, smyckesskrinet (med 0 dyrbarheter men med flera minnen), all alkohol (som jag struntar fullständigt i!!), plånboken (med pengar, kort, minnen…), mobiltelefonen, en filofax (som enbart innehöll dagboksblad från de 5 senaste åren), en vinterjacka, en ryggsäck, o s v… Video, teve och stereo fick stå kvar. Förmodligen hade tjuvarna tillräckligt mycket att bära på ändå.

Jag blev rätt chockad (och är fortfarande) men fick som tur var hjälp av en av mina grannar med att ringa polisen samt att spärra allt som gick att spärra. Har idag så smått börjat försöka få igen en del av det som gått förlorat: beställt papper för nytt körkort, beställt nytt VISA-kort, ändrat koder och lösenord… Det är ett pilligt merarbete som tar fan så mycket tid.

För er som vet vad jag sysslar med och har frågan på tungan: ja, jag har haft ”tur i oturen”. Jag hade en diskett med backup på exarbetet som låg på skrivbordet brevid datorn. Den fick de inte med sig. All annan backup låg dock i datorväskan i garderoben, och den letade de förstås rätt på. Så jag har förlorat oerhört många personliga filer, men all den tid jag lagt ner på exarbetet har inte gått upp i rök. Sannolikheten att jag blir klar i tid tills deadline nästa vecka är dock obefintlig. Koncentrationsförmågan är nere i noll.

Utan dator hemma blir det svårare att jobba med exarbetet och att titta ut på nätet och smått omöjligt att ta en paus i pluggandet och tjöta lite över icq. Frågan är om jag ens får i gång min icq igen – det återstår att se. Lättaste sättet att nå mig för de flesta av er är därmed via mail eller Lunar.

Read Full Post »

I natt hade jag tur. Har grubblat en del på hur jag ska lägga upp ett av de större avsnitten i uppsatsen och inte riktigt fått kläm på det. Det fanns liksom ingen struktur i det hela… men i morse när jag vaknade så hade allting faktiskt fallit på plats.

Det var så självklart ungefär vilka stycken jag skulle ha med, i vilken ordning jag skulle lägga dem och vad de skulle innehålla. Det är ärligt talat helt underbart när saker faller på plats på det viset, genom sömnen.

Nu är det bara skriva, skriva, skriva som gäller. Jo, jag vet, det har varit så innan också, men nu är det liksom allvar sett till tiden. Jag har denna veckan på mig att skriva klart teoridelen och nästa vecka går till diskussionen och finputsning av all formalia.

Sen ska uppsatsen in till handledaren, troligtvis senast torsdag. Han måste ha en chans att läsa igenom den innan jag lämnar den vidare för tryckning… och på måndagen eller absolut senast tisdagen ska opponenten och examinatorn ha den.

Det ska bli så underbart skönt när jag är klar med den!!!!! Vilken lättnad det kommer att vara att inte ha den hängande över sig hela tiden!!!! Visserligen kommer jag att ha nog med annat plugg, men det är ändå skillnad. Det är en riktigt rejäl sten mindre i ryggsäcken.

Read Full Post »

031215 – Vilsen

Jag känner mig så himla vilsen just nu. Det är fortfarande framtidsångesten som spökar mest. Ovissheten… Känslan av att inte veta var man är, vad man gör eller ens om man har pengar till mat etc…

Rent konkret: jag vet inte något av detta. Jag vet inte hur min tillvaro ser ut den första februari nästa år. Det finns lite lösa tankar men ingen visshet över huvud taget. Mest finns det ångest.

Jo, jag har sökt ett par enstaka kurser till våren. Jag har bara inte fått antagningsbeskedet ännu. En klasskompis fick sitt i fredags, men då var det tomt i brevlådan hos mig. Jag hoppas verkligen att mitt kan dyka upp idag. Vet inte riktigt vad jag gör annars. Mardrömmen är förstås att någonting gått snett på vägen och att min ansökan aldrig kom fram eller försvann i processen.

Men även om jag kommer in är inte tillvaron självklar. Det är inte självklart att jag stannar här länge till. Jag är beroende av fullt studiemedel för att ha råd, och om jag t ex bara kommer in på en av tiopoängarna, så går det inte ihop ekonomiskt. Då blir det till att flytta vare sig jag vill det eller inte, och det blir till att säga upp lägenheten illa kvickt.

Januari är väl fortfarande någorlunda tydlig. Efter en julledighet som jag hoppas kan göra mig gott, ska jag fokusera stenhårt på examensarbetet och försöka skriva klart den till sista januari. Utöver det är det söka jobb och naturligtvis själva examensfestligheterna som gäller. Men sen…

En del av mig vill flytta från Göteborg nu, med en gång. En del av mig är rätt trött på livet som student i studentrum och framförallt på att dela kök med andra. Den delen tycker att det känns ganska tryggt på något sätt att återvända till hemmet i Halmstad. Som om det vore skönt att ta sin tillflykt dit och bara vara lite. Sen blir det förstås jobbigt att samsas med pappa igen. Det brukar räcka med på sin höjd en vecka eller två för att han ska gå mig på nerverna… eller jag kanske ska säga för att vi ska gå varandra på nerverna.

En annan del vill vara kvar här. Vill fortsätta ha distans till såväl gamla hemstaden som vissa personer som bor där. Vill slippa ha släkten så nära inpå. Fast livet här blir ju ändå inte vad det har varit. Programmet är snart slut. Min femåriga utbildning är över och min klass håller på att skingras för vinden. Jag kommer att gå miste om en stor del av det umgänge jag faktiskt har här, och jag vet sen innan att det sällan blir så mycket umgänge med de få man lär känna på enstaka kurser. Det finns inte samma slags sammanhållning som på ett program.

Har faktiskt sett ganska många ptp-tjänster som jag skulle kunna söka nu, men de flesta är utspridda i landet. Rädslan för att flytta till en helt främmande stad enbart för jobbets skull… det ligger en stark ångest i det också. Särskilt när det gäller bara ett år. Det tar ju oftast ett tag att lära känna såväl staden som att få någon slags bekantskapskrets. Och när man väl har fått det, är det kanske dags att flytta därifrån igen… till en annan tillvaro i en annan stad… till ett annat jobb.

Jag har en stark önskan att rota mig. Hösten har ju som sagt inneburit lite av ett dubbelliv för mig. Veckorna i Göteborg och helgerna i gamla hemstaden. Det har varit jobbigt. Jag skulle verkligen vilja ha en fast punkt att utgå ifrån. Någonstans där jag kan bo och odla vänner och intressen och försöka fortsätta skapa mig det liv jag vill ha.

Jag vill inte byta jobb och bostadsort varje år och flytta runt en massa. Jag vill ha min trygga punkt som bas för mitt liv!! Någonstans dit jag kan återvända efter utflykter i omvärlden och ta det lugnt och slappna av och läka. Någonstans där jag hör hemma…

Det är lite där saknaden efter exet kommer in. Om jag nu inte hittar en fast punkt i form av en stad, så hade det i alla fall varit skönt att ha ett slags skyddsnät med trygga punkter i form av relationer till människor jag trivs med och litar på. De vänner som jag vet finns där och som jag tror jag kan lita på i alla lägen gör oerhört stor skillnad, fastän de finns på olika ställen i landet. En pojkvän som man vet finns där för en och som man kan lita på i alla lägen skulle också ha gjort stor skillnad.

Vad en av mina närmsta vänner inte verkar fatta riktigt just nu, är mitt solklara ointresse för att inleda en ny relation med någon kille. Jag vet ju inte ens var jag kommer att bo om två månader?!! Och därtill (förmodligen – om det skulle bli något) gå in i ytterligare en distansrelation när jag precis haft en sådan och upplevt det som ganska påfrestande?!!

Det är mycket tjat från hennes sida om att jag behöver gå ut och flörta (och helst mer än så). För det första mår jag fortfarande såpass halvdant att jag inte har lust. Jag har mycket som bekymrar mig och jag är inte alls glad. Jag kommer inte att vara på topphumör ute om man säger så, och hur stor framgång har man med flörtandet i sådana fall?!! Nej, just det… ingen alls. För det andra så är det sista jag behöver just nu att fastna för någon annan dum kille som inte hör av sig när jag väl fastnat för honom… Det är fullt tillräckligt med ett ex just nu, om man säger så.

Och det där med en tillfällig flört?!! Well, ett hångel eller två kanske inte vore så dumt, men någon att bara knulla runt lite med? Det är inte min grej och jag är osäker på om det någonsin kommer att vara det. Jag v e t att jag inte skulle må bra av den typen av kontakt… för det där med att vara kk handlar verkligen om en kontakt, inte en relation, tycker jag.

Det är ett fegt sätt att få vad man (tror att man???) vill ha utan att man investerar känslomässigt. Kanske funkar det ett kort tag om båda parter kan hålla sig kallsinniga, men jag har väldigt svårt att tro att det funkar så i längden. En vettig människa med ett hjärta i kroppen kan väl inte funka så ett längre tag? Och det brukar vara det man hör också… förr eller senare börjar den ene tycka om den andre, och blir då i regel ganska illagjord…

Funderingarna kring exet just nu rör mest det här med att eventuellt vara vänner. Jag har en stark vilja att vara det, förmodligen för att jag inte vill släppa taget om honom fullständigt. Samtidigt känner jag ett starkt motstånd. Vad gör det mig för gott att försöka vara vän med någon som jag fortfarande absolut inte vill se med någon annan?

Visst skulle jag verkligen vilja höra vad som händer i hans liv, för hans småprat är oftast väldigt underhållande och avslappnande även om det är ytligt, men det gör ju samtidigt fortfarande så himla ont?!! För jag är ju inte längre en del av det där han skulle beskriva, och jag kommer inte att vara det i framtiden heller.

Funderingarna rör också hur han skulle vara som vän och vad jag skulle få ut av det. Som jag har sagt innan: jag behöver en någorlunda nära vän, inte bara en ytlig bekantskap som hejar på mig när jag möter honom, full, på krogen. Jag behöver någon jag kan umgås med, och då snackar jag inte en halvtimmas fika med ytligt snack en gång i månaden. Det kan visserligen vara precis vad man behöver ibland, men det är inte vad jag behöver i första hand.

Jag kan känna att om jag ska kunna vara vän med honom, så behöver jag känna att han verkligen bryr sig. Att det är okej att jag är som jag är och att han tycker om mig som vän i alla fall. Och hur går det ihop med de saker han sagt till mig??? Nej, just det. Dessutom kräver det en del av honom också. Det kostar mig m y c k e t att ställa om från att ha varit flickvän till att vara vän. Jag kan inte göra en sådan sak och sedan inte få något för det.

Slutligen undrar jag om han verkligen ville vara vän med mig eller om det bara var ytterligare en av de där klyschorna som brukar dammas av när det är dags att göra slut? Ett uttryck för dåligt samvete… några ord som är lätta att säga men som när det väl kommer till kritan inte var menade att ha någon innebörd. Jag vet inte. Vet inte om jag orkar ta reda på det heller.

Jag vet fortfarande inte om jag kommer att träffa honom i jul. Jag vill helst inte, men det känns som att om jag inte själv tar kontroll över det och får det gjort, så kommer det att hända ändå. Han är ledig över julen och risken är stor att slumpen gör att jag träffar på honom någonstans i stan vare sig jag vill det eller inte. =/

Sen var det ju det där med fåtalet småsaker han har som är mina… och den där julklappen som killen påstår sig ha köpt till mig. Jag vet vad det är och den s k a jag ha – det har jag känt sen han först nämnde den. Den ska inte få lov att gå till någon annan. Inte den första och enda riktiga present han någonsin velat ge mig. Jag är ett lejon ifråga om den. Våga bara… *morrar*

Önskar att jag inte tänkte så mycket på honom och det som varit. Trots distansen jag skapat genom att be honom att inte höra av sig på ett tag, så är det mycket som snurrar… som synes… Att komma ner till gamla hemstaden igen kommer att väcka en del av det. Jag ser inte fram emot det. Vill bara ha lugn och ro och frid… inte mer ångest och funderingar…

Read Full Post »

Older Posts »